Tonårsmorsa. Ja mor till en tonåring alltså. Det är jag...
Och det är så nytt för mig! Nästan skrämmande.

Han är 14, och ingen pojk stöpt i standardmallen. Han har autism. Hela sitt nu 14-åriga liv har han suttit klistrad vid mig, som en siamesisk tvilling. Mammas pojke, och autismen har gjort att han haft svårt med det sociala. Han är högfunktionell, och har troligen högre IQ än normen. Så inga fel där inte.
Han fixar allt som alla andra gör, men har kanske lite andra sätt att fixa saker på än andra...

Och hittils har han som sagt inte viktigt en tum från sin lilla mor. Det har funnits både fördelar och nackdelar med det såklart. Jag har aldrig fått vara ifred, bara att få gå på toa ifred har varit svårt.
Men fördelen är att vi har kommit varandra mycket nära mentalt med, och jag har alltid haft en hjälpande hand nära, aldrig varit ensam.

Plötsligt funkar det inte så längre!
Han försvinner ut till kompisar så fort han vaknat, och jag får ringa in han när han ska äta. Sen försvinner han ut igen och kommer hem igen när det är dags att sova.
Han tar kontakt med folk, det har han ALDRIG gjort förr. Han kan gå upp till ett gäng tonåringar som spelar fotboll och fråga om han får vara med! Han hittade en annons på Blocket och ringde upp och gjorde affär! SJÄLV!
Under den här sommaren har han utvecklats mentalt så ofattbart mycket, jag hänger ju inte med alls.
Från att nästan vara hans livslina har jag nu gått och blivit en helt vanlig, tjatig morsa.

Jag kom på mig själv häromdagen med att sitta här och känna mig ensam och övergiven, och funderade dystert på vad jag gjort fel. Varför jag inte duger längre...

Så slogs jag hårt och brutalt av tanken att DET ÄR SÅHÄR DET SKA VARA! Inget är fel, jag har ju inte alls gjort fel!! Tvärtom! Han utvecklas i rätt riktning, han är mer tonåring än autists ju. Han växer, både i kropp och själ, lär känna sig själv och lär sig antagligen hantera sin autism och våga mer.
Det är ju, om jag tänker till lite, helt underbart!

Det är ganska häftigt att gå från att ynka och fundera på vad man gjort för fel, till att plötsligt komma på att man faktiskt gjort rätt. Han utvecklas, och den här morsan gillar att se det!!

 

 

Ja, för att bli sedd? För att skapa sig en existens på nätet?
Jag är ingen modefanatiker, ingen skönhetsexpert. Jag är ju bara jag. Finns det plats för mig då?

En helt vanlig jag... som varken använder märkeskläder, handväska, mascara eller ens färgar håret.

Jo, jag ska nog slå mig in här, armbåga mig fram och pinka revir. JAG SKA OCKSÅ VARA MED! Sådeså.

 

Nu tar vi en till kaffe och raderar det förflutna.

Hej på er föresten!